Överlämnandets årstid- vila i din kärna och din inre potential.

Kära systrar och bröder!

I senhöstens mörker sitter jag och känner att det var länge sedan jag skrev något på min egen Gudinnesida. Det är inte så att Gudinnan har slutat inspirera och engagera mig. Nej, hon är minst lika levande i mitt liv men tar sig bara i andra uttryck för tillfället. Hon är i ständig förändring precis som jag och just nu sprutar idéer ur mig och in i världen på andra sätt än genom ord  och bild.

 

 

Vad händer nu då undrar ni kanske? Vad pysslar jag med?

Jag vill dela min upplevelse av Gudinnan just nu.  Jag känner att jag sjunker ett snäpp djupare in i höstens årstid nu. Allt har skalats av och blivit naket runt om i naturen. Ett lugn har infunnit sig. Energin har dragits inåt och kvar står den nakna, öppna och rena stommen av liv. Redo att överlämna sig till vinter och vilan. Redo att låta sig bäras in i det nya livet i tillit av Vintergudinnan. Energin av liv har komprimerats i alla fröer som ligger vilandes på marken och bäddas ned av löv och regn. Kraften har dragits inåt, nedåt till rötterna. Naturen går in i mer och mer vila. Lugnet efter höststormen infinner sig. Jag andas ut. Slappnar av och landar djupt i min själ, i min kärna, i min stomme. Jag känner kraften som vilar där inne, som pulserar. Jag känner den tätt packade livsenergin och den stora potential som bor där inne i min mitt. Jag är ett frö. Här vill jag vara nu. I känslan av min inneboende kraft och potential. Bara vara där utan att göra något. Vila i min kraft. Känna den fullt ut. Drömma om alla möjligheter som bor i de fröer jag bär inom mig. Överlämna mig i tillit till att det som skall ta form kommer att göra det i den rätta tiden. När de och jag och omvärlden är redo. Håll mig här du gamla visa. Du som levt och vet hur livets dans går till- från död till nytt liv. Vagga mig in i det nya livet som sen skall ta fart! Jag överlämnar mig till dig i mörkret och litar på at du bär mig in i ljuset än en gång.

 

Så där är jag nu. Och detta tema av vilande fröer, att vila i sin potential kommer vi att dyka in i under nästa fullmånecirkel här i Umeå. För denna höst har det frö jag länge burit på, om en gudinnecirkel i Umeå, börjat växa. Jag har burit denna dröm sedan min dedikationsceremoni under Prästinneutbildningen i Glastonbury, 2012. Jag har gett detta frö näring genom att drömma om det, rita och skriva om hur jag vill att det skall se ut om och om igen. Fröet har grott inom mig och plötsligt i somras kände jag att nu spricker det! Tiden och omständigheterna kring mig var rätt. Det var dags att börja agera och det gick inte att hitta på ursäkter längre för att det inte skulle gå. Och visst var det tufft, visst gör det ont när knopparna spricker. Alla rädslor och allt motstånd dyker upp.  Tvivlen var många.Vem skulle vilja vara i sån här cirkel? Är jag knäpp som vill detta? Vem tror jag att jag är som bjuder in till detta? Jag vågar inte! Jag kan inte! Hjälp! Tänk om det blir ösregn och alla tycker att jag pratar om helt konstiga grejer? Tänk om ingen kommer. Då  betyder det ju att jag är värdelös!!! Ja, på många sätt fick jag kämpa emot mig själv. Så ni kan tänka hur magiskt det var att stå där under den stora blodmånen. Vid en stilla spegelblank älv. Runt en sprakande eld. Med trumman och mina systrar. Sjunga, dansa, fira vår kärlek och förening med naturen och månen, dela våra livsvägar, skratta och leka under stjärnklar himmel. Jag är så stolt och tacksam för detta frö som nu är en planta som jag fortsätter ge näring. Nästa vecka samlas vi för tredje gången.

Så älskade vänner!!! Använd kraften i denna årstid. Vila i kärnan av er själva! Känn era fröer. Känn all potential. Våga drömma och drömma stort. Andas och känn all kraft ni bär. I avslappning och vila överlämna er sen till livet. Det som skall gro kommer att göra det om ni fortsätter att ge det näring. I sinom tid. I den form som det är tänkt. Var så säkra!! Ni är skapelsekraft.

Kraam Camilla

 

Porten in i mörkret


Kära Gudinnevänner! Nu har hösten anlänt och höstdagjämningen är förbi. Frosten har tagit död på våra blommor ute i rabatten. De bruna färgerna börjar sakta ta över. Världen tappar färg. Allting blir mera grått och dimmigt. Vi har klivit igenom porten och vandrar nu in i den mörkaste tiden på året.  Det är mysigt att kunna se stjärnhimlen om kvällen, att sitta inne vid brasan och tända ljus och vara hållen i mörkrets famn. Men mörkret inom mig skrämmer mig lite ibland.  Jag har  gått igenom en djup känslomässig resa och mött några gamla demoner från mitt inre den senaste tiden. Jag har mött  de där gamla såren jag har, de där sidorna hos mig själva som jag inte är stolt över och ibland inte vill kännas vid men som trots allt hårt arbete jag gör med mig själv ändå finns kvar.  Jag talar om de där ömma punkterna som vi alla har, som ibland väcks till liv men som oftast ligger i det dolda. Där i det mörka hörnet av våra personligheter ligger de och försöker lägga sig i hur våra liv skall levas. Kanske inspirerar den mörka årstiden vi nu är inne i dessa mörka sidor hos mig att vilja dansa fram i sin fulla kraft. Kanske kan jag bara som alla löv som dinglar ned från träden lägga mig mot Moder Jord och sluta mina ögon en stund och dö den lilla död som naturen gör varje höst.  En död som inte innebär slutet utan början på nästa säsong, nästa fas i livet.

Om jag låter mins skuggsidor visa sig igen i sin fulla kraft kanske jag kan se ljuset långt därborta, genom dem, precis som höstmörkret i sin ände möter solen som kommer åter? Jag tror faktiskt att det är så. När jag vågar känna alla dessa djupa känslor av sorg och rädsla fullt ut så kommer himlen inom mig att bli ljus igen. Det kommer att klarna och jag kommer att se visdomen som alla dessa sår bär till mig. Jag kommer att skapa ljus utav alltihop!

Jag vill inspirera er alla att våga möta era inre demoner i samspel med mörkret som nu omger oss här i norr. Kanske behöver ni som jag lägga er ned, gråta ut, och känna er tyngd mot marken. Vila, vila, vila. Känna att ni är hållna av Moder Jord precis som ni är. Kanske skall vi  sen tillsammans gå ut och titta in i den mörka natten, se upp i natthimlens oändlighet och inse våra problems litenhet i det stora hela. Sedan skall vi sitta inne vid brasan med tända ljus i värmen och veta att i jordens inre brinner alltid elden och ljuset precis som vi alltid bär en skapareld inom oss. Vi skall sakta börja känna denna skapar eld på nytt och låta ljuset fylla oss precis som det gör när det återkommer till jorden igen, med hopp och en nystart. Säg mig, vad vore livet utan dessa förändringsprocesser, dessa upp och ned gångar, alla cykler inom och utom? Jag hälsar dig mörkrets Gudinna varmt välkommen. Omfamna mig, transformera mig och visa mig den visdom du bär med dig till mig denna gång. Låt mig möta mina rädslor fullt ut så att jag kan släppa dem och låta dem komposteras likt höstens löv  i jorden och ge näring till allt som komma skall. Välkommen storm och förvandling, men snälla, ge mig inte mer än jag orkar ta.

Finaste vänner, jag vill också påminna om att det bästa sättet att gå in i mörkret årstid på är att göra det tillsammans med andra. Så kära ni, håll om varandra, prata och lyssna och tänd ljus tillsammans. Reflektera och hjälp varandra att se bortom mörkrets utmaningar. Njut av att studera nattens himmel och naturens bleka färger. Förundras över mörkret och alla universums gåtor. Håll varandra och känn er hållna av Moder Jord. Hon bär er sedan vidare in i ljuset igen som hon alltid gör.

 God Natt från mig i Umeå, där temperaturen nu ligger på minus två grader och natthimlen är klar och stjärnfylld.

Att fira Modern och skörden

Nu är hon här! Skördegudinnan!! hon som ger oss en känsla av överflöd och trygghet. Hon som försäkrar att vi har mat för året som kommer. Hon som vill att vi skall förundras och njuta av hennes underbara gåvor som börjar mogna mer och mer. Det är tid att fira och mumsa på vad detta års odlingar har gett av bär och frukt och grönsaker. Här nedan ser ni hur vi firade Lammas, som sködefesten kallas i England, uppe på en kulle i Glastonbury för två år sedan.

Denna årstid förknipppas också med arketypen Modern i det hjul jag studerar. Modern ger liv och ser till att barnet tas om hand och växer sig starkt. Modern liksom jorden ger oss all mat vi behöver som bebisar i form av bröstmjölk, närhet och kärlek. Modern håller oss i trygghet, skyddar oss och vill det bästa för oss. Hon är den vårdande energin som värnar om de små och svagare och som alltid ser till helhetens bästa. Hos henne kan vi vila, gråta ut och hämta kraft. Precis som vi kan göra i naturens famn också, hos vår Moder Jord! Modern är tillåtande, tålmodig och tydlig och hon stöttar oss genom hela livet med sin outtömliga källa av kärlek. Hon lär oss om gränssättning, ansvar, respekt, balans , styrka och uthållighet. Jag måste medge att jag har haft det mycket svårt att greppa allt vad modersrollen innebär. Jag har ofta känt mig otillräcklig i jämförelse med den präktiga idén om hur en bra mamma skall vara. Moderskap är ett laddat ämne som ofta väcker många känslor. Ofta väcker moderskapet en lång tråd bakåt i tiden, relationen till vår egen mamma, hennes band till mormor och mormors band till mormorsmor dyker upp på oväntade sätt när vi blir mammor. Dessa mönster sitter så djupt och styr ofta hur vi agerar med våra barn spontant. Jag har mött många underbara och många jobbiga mönster i mitt sätt att agera med barnen och jag ser det som mitt ansvar att bryta de mönster som inte gynnar helheten.

by the altar

Modersrollen är en väldigt krävande roll där många egenskaper prövas. De styrkor som krävs av mig varierar i olika stadier av barnens utveckling. Just nu är det väldigt utmanande kring tålamodet och uthålligheten. Med två ganska små barn händer det något hela tiden och det är svårt att hålla orken uppe i alla små bråk, alla utbrott av känslor, alla behov i varje stund. I denna utmaning ser jag en möjlighet att växa dock och så småning om kommer jag nog att vara super uthållig och lugnet i alla stormar! De som gått igenom moderskapets dygnet- runt- jour borde kunna få alla topp jobb i världen! Men tyvärr är Modern inte någon hyllad figur i vårat samhälle idag. Hon är vacker som bild, som en tavla av en leende kvinna med ett barn i sin famn. Men ekonomiskt och yrkesmässigt står hon lågt i kurs. Att välja att stanna hemma lääänge med sina barn är något som missgynnar karriären och pensionen. Vi har ett system byggt för män av män där många klämmer in lite moderskap ändå, men inte för mycket. Då klarar man sig. Och väljer du en karriär där Moderns stora gåvor som omvårdnad och stöd står i centrum så får du oftast väldigt låg lön jämfört med andra yrken. Alla behöver dock omvårdnad någon gång i livet men detta tas föregivet och hyllas allt för sällan! Modern skulle stå i centrum enligt mig som en stark hållande figur som göder framtiden! Då menar jag ingen utsuddad liten urmärglad ängla figur som offrar sig för alla hela tiden och sliter ut sig utan koll på sina egna behov. Jag menar en stark Moder som med stadig hand kan visa vägen, se till helheten och olika behov som finns, skapa trygghet och värna om jordens barn och om sin egen integritet som person mitt i allt detta. Henne behöver i alla fall jag bli mer vän med. Släppa offerkoftan och bilden av en moder som svag och behövande och i underläge jämte den starke mannen och fadern som styr och ställer. Nedan ser ni mig, 7 månader gravid, i Lammas ceremonikläder.

me in gold

 Mitt altare i denna årstid är gult och guld färgat med inslag av beige som för att påminna om de mogna fälten och solens kraft som får allt att växa. Där finns en skål med äpplen som just fallit från träden utanför och en bild av Modern som håller ett nästan fullgånget barn inne i magen. Hon sitter där i gyllene fält med sin stora mage. Ett nytt inslag på altaret  i år är några skulpturer av kvinnokroppar från Malta där det för 6000 år sedan fanns en stor naturdyrkande fruktbarhetskultur som byggde tempel i runda former som liknade kvinnokroppar. Jag har under sommaren åkt dit och njutit  av dessa tempel där dessa figuriner har hittats och beskådad dessa avbildade kvinnokroppar och också fallosar på museum i dess orginal form. Det var magiskt. Nedan ser ni “Venus of Malta” som hittades i templet Hagar Qim samt ett altare från Tarxien temples. 


Att i stillhet  få vandra runt och ta in stämningen i dessa tempel var en gåva för mig. Jag fick till och med en halvtimme alldeles ensam i ett av templen vid havet. Då passade jag på att sitta och skallra och sjunga och se om jag kunde få några bilder till mig av vad som kanske pågick i där för länge sedan. Jag såg dansade människor och blomblad som ströddes ut, färgglada tyger och älskande par på det stora altaret. Vatten och mjölk som hälldes i stora skålar och musik från flöjter och trummor och skallror. Ett livfullt firande med mycket skratt och lek! Tänk om det var så det var att gå till kyrkan förr!! Blev just påmind om de stela gudstjänster jag lidit mig igenom som konfirmand. En präst långt borta och högt uppe i en predikstol. En döende Jesus på ett jätte kors som fokus punkt längst fram i kyrkan. En tung stämning helt enkelt. Allvar och skuld i luften trots att vi firade glädje ibland med.

Jag lämnade dessa tempel på Malta med en längtan att bygga ett Gudinnetempel i modern tid. Det är dags nu att skapa ett mer hållbart och inkluderande sätt att fira livet med alla dess faser. Ett tempel där kvinna och man står jämlika. Där himmel och jord älskar med varandra. Där kroppen är helig och så också jordens kropp. Ett frö är sått inom mig. Må jag som en sann Moder vårda detta frö så att det en dag föds ut i verkligheten. Må jag en dag skapa detta tempel! Nedan några bilder från templen på Malta: Ett hål där regnvatten troligen förvarats, en öppning till ett av tempel rummen med ett altare rätt fram, en bild av utsikten vid Hagar Qim templet vid havet som skyddas under ett tak från att helt förgöras av väder och vind, längst ned en bild av “The sleeping lady” en skulptur hittad i Hypogeum som är en grav/ ceremoniplats i ett underjordiskt tempel.

   

           

 

Kom, kom Skördegudinna! Kom, kom fruktbarhetskvinna! Fyll mig av tacksamhet över allt det vackra som jag har i överflöd i mitt liv. Låt Modern inom mig ta sin fulla plats. Låt mig vårda med stolthet det som finns i min närhet. Tack för alla dina gåvor av mat och kärlek i mitt liv. Jag älskar dig.

Lammas blessings

Camilla 

 

Blommande, prunkade och doftande trädgårdar inom och utom

Passionens årstid är här!

Det är en av mina favoriter under året. Jag känner mig som mest levande nu med en väldigt utåtriktad energi! Precis som alla blommande buskar och träd som bara väller över av färger och dofter och liksom skriker, ta in liv!, älska!, öppna dig för passion!. Nya blommor slår ut varje dag.  Jag tar djupa andetag av den fuktiga luften och fyller mig med all frodighet. Lust till liv och lust att njuta fyller varje cell i min kropp. AHHH!MMMMM!

 Det är passionen och kärlekens årstid och precis i början av denna, den 2:a Maj, så firar jag och min käraste vår årsdag för vår kärleksceremoni som vi skapade själva på Mundekulla kursgård för 5 år sedan. Vi firar alltid ordentligt för vi anser att kärleken och en relation kräver mycket plats, fokus och tid för att frodas och utvecklas!  I år tog vi nästan hela dagen på oss och gjorde en lång ceremoni. Jag dekorerade tempelrummet i rosa och rött och hängde upp våra kläder som vi hade på oss på ceremonin för 5 år sedan. Vi klädde oss fina. Vi fyllde vår kärleksbägare med jordgubbsjuice och tände många ljus omkring oss. Sen frossade vi i filmer och bilder från den stora dagen och njöt av all kärlek vi har tillsammans. Vi lyssnade på vår kärlekslåt, vi grät, vi älskade och hedrade varandra. Vi hade en lååång sharing där vi delade tankar och känslor om var vi är i vår relation nu, vad som är bra och vad som är utmanande. Vi blickade bakåt 5 år men också framåt 5 år i tiden. Vi skissade till sist på en visionskarta där vi målade upp det vi vill fokusera på de närmaste 5 åren, både egna och gemensamma  projekt och drömmar. Det var en så fantastisk dag att vi bestämde att ha en sådan dag 2 gånger per år framöver!

För att få ett frodigt liv, en frodig relation och en frodig trädgård krävs ofta en del arbete! Det krävs att vi får rätt näring, det krävs att gammalt skräp och ogräs rensas bort för att det skall kunna bli som allra frodigast. I min och Kalles relation hade en del ogräs börjat växa. Under året som gått hade en del jobbiga händelser skett och vi kände skuld och svek emellan oss. Vi behövde rensa ut och förlåta både oss själva och varandra för att kunna växa vidare igen. Därför har vi nu genomfört en förlåtelse ceremoni tillsammans och rensat ut alla känslor och tankar och kommit till ett hedrande av varandra igen. Det var så befriande och nu känner jag att mitt hjärta är mycket mer öppet mot Kalle. Vi är mycket närmare.

 Och så kan det vara, när livet i naturen påminner oss om all kraft, lust och passion så känner vi också mer påtagligt var det sitter fast inom oss. Vi känner det där som hindrar oss från att bara älska fritt och öppet och älska oss själva, våra kroppar och själar precis som vi är. Där det inte flödar. Och där behövs transformation och utrensning och allt det som Gudinnan tvärs över årshjulet står för. Hon som river ned alla löv om hösten och skalar av allt som vi inte behöver bära vidare. Jag har talat en del med henne detta år och behövt rensa ut fördomar kring min kropp, min lust och sexualitet. Jag har nämligen gått och trott att jag inte duger, att jag är ful och fel under många år. Det är slitigt och inte alls levande utan mest destruktivt och förstörande . Och det har hindrat mig från att kunna älska min kropp och dansa fritt och naken! I dansen mellan dessa två aspekter av Gudinnan, hon som förgör det gamla och river loss det vi inte vill bära mer och hon som älskar ovillkorligt, vet sina gränser och är full av lust och kraft, har jag funnit en större självkärlek! The crone and the  lover in harmony! Förgörande och skapande krafter i en helig dans. Jag hedrar dessa båda krafter, de är så starka och viktiga för att vi skall växa vidare i livet! Aho!

I år har jag så tagit mig några steg närmare total självkärlek. Jag har gått en Womb Wisdom kurs via nätet där jag lyssnat på min inneboende djupa visdom i min livmoder. Jag har gråtit och öppnat mig i olika meditationer för hjärtat och livmodern och tittat igen på alla dessa sår från tidigare relationer. Och jag har nu accepterat mer av min historia. Den kan inte glömmas men accepteras och på så sätt kan jag känna tillit och mer kärlek igen. Jag har förlåtit och förstått mer kring jobbiga händelser och ser nu med vördnad på mig själv och mitt liv som varit. Och jag är så tacksam för denna process!

Så nu kan jag med ännu mer öppenhet säga: Välkommen kärlekens Gudinna. Freja, Afrodite, Rhiannon! Du som kommer med njutning och lust. Du som fyller hela min kropp med dans och passion. Du som vet hur man säger helt och fullt JA och helt och fullt NEJ. Du som står stadigt i din kraft med skarp blick och som bara är sann kärlek i överflöd. Fri och i total närvaro i din kropp. Fylld av sexualitet och fertilitet. Kom kära Kärleksgudinna och fyll mig med ännu mer tillit och kraft att våga älska både mig själv och andra. Låt mig känna att jag är älskad på djupet för den jag är. Kom och fyll världen med dina gåvor så att vår planet blir mer kärleksfull att bo på! Jag hedrar dig från djupet av mitt hjärta!

 Med hyllning

Camilla Måne

Från ljus till värme och färger!!

Våren har anlänt med stormsteg!

I helgen nådde vi plötsligt temperaturen 18 grader i Umeå. Oj vad det känns att det sjuder av energi ute. Fågelkvitter och solljus från tidig morgon till sent på kvällen. Utemöblerna på altanen är invigda och alla snöleksaker bortplockade. En ny årstid har anlänt! Barfota promenader i det ännu gula gräset som är lite kallt och fuktigt får mig i kontakt med Moder Jord. Maui blir helt lyrisk av den gula påskliljan som slagit ut i rabatten. Iona gräver med händerna i jorden och stoppar in en del i munnen. Barnen vill bara UT och springa runt, cykla runt, liksom bara vara i livet som växer och virvla runt i vårenergin!

En enorm lust att odla infinner sig alltid denna årstid för mig. Jag vill ha jord i händerna, gröna saker som växer kring mig . Jag vill liksom vara med i processen av allt växande, allt frodigt, allt hopp. Jag vill delta i skapandet av liv igen och igen och igen! Det är lika fantastiskt varje år. Vi har planterat fröer jag och barnen, som ännu bor inne i tempelrummet. Maui vill ha pumpor och squash och jag vill ha blommor och sallad. Mitt i allt som är på väg att bli till så finns dock ett tvivel inom mig, en oro. Tänk om det inte blir något av alla fröer! Tänk om jag inte kan odla liv! Detta är magin med årshjulet som jag jobbar med! Mitt i en pågående årstid väcks också den som ligger i skuggan, på motsatt sida av hjulet. Mitt emot våren och den gröna växtkraftens Gudinna finner vi höstens jordande och trygga Gudinna. Hon som har lagrat all mat för vintern och ger oss trygghet och stabilitet. Mina rädslor kring denna trygga jordande aspekt av liv väcks nu när det nya livet skall börja spira! Det innebär en möjlighet för mig att jobba med dessa rädslor för att ännu mer kunna omfamna och tillåta det nya livet inom och runt om mig att växa. Det nya livet får mig också påmind om allt som inte växer i mitt liv, jag ser plötsligt saker som bara står stilla i livet och det som är dött som jag behöver skaka av mig.

         

Mitt tvivel är inte heller konstigt på ett sätt. Alla fröer blir ju inte till nytt liv. Mitt i allt det sprudlande som växer finns fröer som inte gör det. Alla impulser av liv blir inte till. Alla spermier når inte ägget. Alla idèer till projekt skapas inte. Det är kanske det som är skönheten med naturen. Det finns ett överflöd och allt behöver inte växa sig fullstort.Det är bra som det är ändå. Ett barn som inte når vuxen ålder är fullkomligt som det är. Det har en gåva att ge den tid som det får finnas. En ide som inte blir av kanske blir grogrund för en annan som faktiskt blir av. Här finner jag en visdom för mig att ta in denna årstid. Acceptans. Jag måste acceptera att livet är skört. Jag måste acceptera att allt inte är menat att blomma ut. Jag måste mitt i den sjudande våren också acceptera det som dör, eller det som inte blir liv. Varför det? Jo, för att nå en djupare glädje och en djupare tacksamhet för det som faktiskt växer. Eller för att kunna vara tacksam för alla stadier av liv och inse att de alla har gåvor att ge. Även en liten planta som frosten tar kål på gav något då den levde och kan ge lite näring till jorden när den dör. Det är naturens gång. Allt bara Är som det ÄR och så skall det vara! Det kan vara så svårt många gånger att acceptera. Vi människor tror ofta att vi kan styra över livets gång, men det kan vi inte alla gånger. De teorier som styr vår värld talar om att ständig tillväxt är det allra bästa, evig ungdom är ett mål för många och det gör det ännu svårare att acceptera allt som inte lever upp till det. Detta synsätt som vi matas med varje dag håller inte. Vi kan inte leva i bara våren för alltid. Det krävs alltid en balans och en kontakt med hela livscykeln.

 Detta blev en lite lågmäld vårblogg kände jag nu men det var inte meningen! Meningen är att vi skall känna en djupare glädje och tacksamhet för det liv som vi har och allt som växer omkring. Detta är en påminnelse om att acceptera och se alltings gåvor till helheten och inse att vi lever i ett överflöd! Skönhet är helheten. Delarna är alla vackra färger som tillsammans bildar det renaste vita ljuset!

Denna årstid är färgernas återkomst. Ögonen längtar efter det gröna och alla blommor med sin färg. Tulpaner på köksbordet ger ett sånt lyft till köket. Påskliljan i rabatten ger sån glädje. Alla fjädrar i påskriset, alla målade ägg och färgglada godisar sprider lust och lek. Fertilitetens symboler haren och äggen ger hopp inför det nya livet som skall växa detta år. Våreldarna rensar ut det sista skräpet från förra året. Vi klär av oss kläderna i värmen av solen och suger in det nya i den friska luften genom alla porer. Ungdomlighetens årstid är här. Det spritter av lust och liv i kroppen.

Kom vårens Gudinna och skölj igenom hela mitt system. Rena mig med dina vårfloder och vårregn. Hjälp mig skaka av det som inte skall växa i mitt liv just nu. Ladda mig med solenergi, grönska och färg. Fyll mig och öppna upp mig för att skapa ännu mer av allt jag bär! Låt mig leka och känna den lätthet som hjärtat längtar till! Låt mig lysa som en sol och dansa på din jord!

 

AAAAAAAAAHHHHHHHHHHHH VÅÅÅÅÅÅR SKIIIIIIIIIK!!

Kram Camilla

Från stillhet till ny inspiration

Kära vänner!

Snön ligger tung i Umeå. Jag har vilat och njutit av en lång semester över vintersolståndet, julen och nyåret! Jag vilade så mycket att jag till och med glömde skriva en blogg från stillhetens och reflektionens årstid mitt i vintern ( helt naturligt kanske?). Mot slutet av den så kom jag i alla fall på att jag skulle visionera lite och söka klarhet från visdomens källa – Urgudinnan – Den gamla Visa. Jag brukar alltid göra en visionskarta kring vintersolståndet inför det nya året. Jag tycker att det passar så bra då, när jag under hösten släppt taget om allt det gamla, rensat ut, och sedan landat naken i Moderns famn för att hållas i hennes mörka jord under det vita täcket. Som ett nytt frö i väntan på nästa år. Då när allt är som mest stilla och mörkt så vänder det och ljuset börjar så sakta återkomma.

Där i övergången finns det klara visioner att hämta tycker jag! Då har jag fått vila tillräckligt länge för att vara mottaglig och kunna känna vad jag önskar inför året som kommer. Denna gång skapade jag min visionskarta tillsammans med en kär vän i Umeå. Hon klippte och klistrade från olika tidningar, valde vackra ord och starka bilder till sin komposition. Jag lät kreativiteten flöda med kritor och pennor och ritade upp mina drömmar. Detta efter en meditationsstund där jag frågat Gudinnan inom mig vad jag behöver fokusera på detta år. Det var en helig stund och vi delade tankar under processens gång. Vi drog även olika tarotkort för att få ännu mer förståelse kring året vi har framför oss. Kreativiteten var stor och rummet fyllt av magi! Nu sitter en färgglad karta på min vägg bredvid sängen i sovrummet. Jag fokuserar på den lite varje kväll och ger på  så sätt näring till mina dröm-fröer. När tiden är mogen så kommer de att börja gro. Kanske har de redan börjat men inte ovan jord. De får vara i myllan ett tag till och värma sig så jag lägger inte upp någon bild för er att se här mitt i ljuset!

Här är vi nu i denna årstid. Fyllda med nyskapande inspiration och vision. Enligt mitt årshjul så har vi just firat Imbolc som betyder “I magen”. Det är en högtid starkt kopplad till den kristna kyrkans Candlemass eller Kyndelsmässoafton. Ljuset och början det nya livet har återkommit på ett påtagligt sätt. Nu är vi mitt emellan vintersolstånd och vårdagjämning. I England och i södra sverige börjar de första vårblommorna komma, snödroppar och krokusar. Vi kan höra fåglarna sjunga och smältvatten forsa. Men det som gör skillnad här i uppe norr är ljuset. Solen värmer mera nu och dagarna blir påtagligt längre. Denna årstid firar vi det sköraste nya livet, och barnet både inom oss och utom. Vi firar Bridie, den unga mön i Bridgets treenighets Gudinna. Barnet och det nya livet är på väg och i vissa fall redan här.  Tecken på nytt liv börjar synas och inger hopp! Det nya livet är skört och behöver all vår kärlek. Det gäller både våra drömmar,  kreativa projekt och ideer samt de växter, barn och djur som är i ett tidigt stadium. Det gäller at ösa all kärlek man har på dem så de tar fart! Vi måste ha tro och hopp och se upp med att kritisera och därmed hindra utvecklingen.

 

Bridie står för inspiration. Hon är den unga lekfulla flickan som sjunger och dansar och skriver poesi och sånger av bara farten. Hon är solens gnista som värmer jorden så att det nya kan ta fart. Hon är återfödelsen, länken mellan död och liv. Likt solens värme blir den frusna marken grön igen där hon skrider fram. Hon är hopp och framtid, ljus och klar. Låt er fyllas av hennes inspiration och lekfullhet. Känn glädje och hopp. Återuppväck barnasinnet. Dansa och sjung. Busa och känn lättheten. Om din inre flicka är ledsen och inte kan dansa, sök då tröst, helande och hjälp hos Bridie. Hon finns för alla sårade och behövande barn. Låt dig Inspireras av barnen omkring dig, sug in deras visdom, ty den är stor!

Så nu har mitt altare bytt skrud. Fortfarande vitt som vintern och renhetens och oskyldighetens färg men nu med stänk av guld för solens glittrande och värmande strålar. Där finns min Bridiedocka, en docka jag sytt som jag  ändrar lite varje år efter de önskningar jag har inför det kommande året. I år skall jag sy på någon symbol för effektivitet och fokus för det vill jag att hon hjälper mig att skapa. Bridiedockan bär sen mina drömmar fram i ljuset med sin kraftstav i sin hand. Traditionellt i Skottland bars en  Bridiedocka, på Imbolcs morgon, runt till de olika gårdarna för att väcka upp livskraften i jorden. Hon var skapad av förra årets sista härve av havre och var på så sätt bärande av fröerna till de nya livet.  Hon var länken mellan liv och död och bar på själva livskraften. Den katolska kyrkan har gjort Bridie, Brid eller Bridget till St, Brigid och än idag finns det nunnor kring hennes kloster i Kildare på Irland som turas om att vårda St. Bridgid`s heliga livsflamma i sina hem. De ser till att den alltid brinner och sprider hopp och kärlek till världen. På mitt altare just nu finns även en svan som är ett av Bridies kraftdjur. Där finns också mjölk i en skål som symbol det sköra livets viktiga första föda. Sen har jag har även en bild på mig själv som liten samt en bild på mina egna barn för att ge kärlek och helande till dem alla. När jag sitter vid altaret eller när jag bara passerar  fylls jag av sådan ömhet och värme. Jag känner hopp inför framtiden i alla barn och i alla fröer som skall gro detta år i världen.

Välkommen Bridie, Briget, Brid, du brud av ljus och livskraft. Kom in i våra liv och med all din kärlek och värme och hjälp det nya livet att ta fart!

Kram och Gott nytt år!

Camilla

 

 

 

Länken mellan död och liv

Hej i det ruggiga höst vädret!

Här sitter jag i soffan och myser med ullsockorna på. Ute regnar det och är riktigt kallt. Isregn känns det som, sådär kallt som vatten kan bli utan att förvandlas till snö. Förvandlas. Just det vill jag skriva lite om nu. Hösten är ju en enda stor förvandlingsprocess. Först blir alla träden helt lysande med färg och skogen full med bär. En slags sista fanfar för allt liv som vuxit under detta år. Sedan blir allt bara brunare och brunare och mer och mer grått. Till slut står alla träden nakna, alla löv och alla fröer har fallit till marken och börjat sjunka in i jorden. Och marken fryser snart till is och håller alla små fröer, med allt nytt liv inne i sig, stadigt i sin famn. Livet går in i vila och väntar på att snön skall lägga sig som ett skönt täcke över det.

                                       

 Nu har isregnet tagit ned de sista gula björklöven till marken här i Umeå. Det känns lite sorgligt och tungt på något vis. Jag får lust att göra som naturen självt. Dra min energi inåt, kura ihop mig  till en boll som djuren i sina iden. Eller kanske som ett frö som vilar i marken med all inneboende potential. Jag vill göra det varmt och gosigt för mig och sen bara släppa taget och sova. Sova länge. Drömma och visionera om det som skall växa sedan, allt jag vill skapa och göra. Just det, sedan. Inte nu utan sedan. När tiden är mogen då börjar det nya gro. Men innan dess skall jag vila i mörker och ovetskap. Jag skall släppa taget bara…ahhhhhhh…..och landa djupare i mig själv än någonsin förr. En nivå till av liv skall växa upp ur mig och då måste jag nå en nivå till av djup och insikt inuti för att det skall ske. Som ett träd så måste jag växa lite inombords, under jorden, i rötterna, för att kunna låta mina grenar ovan jord ta större plats och och leva ut! Mina drömmar börjar ta form i mitt djupaste inre, där i mörkret och det okända börjar det nya. Ett varv till i livets spiral skall påbörjas, ett helt nytt och okänt varv. Det gäller att vara öppen och avspänd och redo att ta emot.

             

En liten symbolisk död sker inom mig under senare delen av hösten, den tid som kallas Samhain i det hjulet jag har studerat. Det är tiden nu runt Halloween och Alla helgons dag. Det är helt naturligt att dessa högtider firas just denna årstid. Döden och förvandlingen är mycket påtaglig i naturen och då påminns vi även om döden bland oss människor. Vi påminns också om vår egen dödlighet som vi människor i den rika västvärlden ofta glömmer bort. Vi är avskärmade från döden och har helst så lite med den att göra som möjligt. De äldre lämnar vi i andras vård och begravningen låter vi ofta andra sköta också. Vi är väldigt rädda för döden, slutet och det okända många gånger. Vi är  rädda för det definitiva, att det blir slut på detta liv. Jag tror att vi också är rädda för alla känslor vi behöver möta när någon dör. Ja, det kan tyckas rått och hårt med döden många gånger och ändå är det det mest självklara som finns. Lika självklart som det är att födas är det att dö. Om vi levde närmare de äldre i vår närhet så skulle vi nog också känna hur befriande det kan vara att släppa taget och dö. Om vi sett dem bli mer stillaliggandes och mindre och mindre delaktiga i livet så unnar vi dem säkert en skön vila. Risken det innebär att ge sig hän till det okända känns kanske inte så stor när man ändå inte riktigt kan leva längre. Det kan ju bara bli bättre på något vis.

          

Min kära farmor somnade in denna höst. Den tjugonde oktober lämnade hon stillsamt detta liv. Det var en enkel och fridfull död. Hon var redo. Hon hade slutat äta sedan en tid tillbaka och blev mer och mer borta mentalt sett. Hon ville dö. Och hon gjorde inte motstånd i processen. Hennes dotter och dotterdotter satt vid sängen hos henne. I gryningen lämnade hon kroppen och dagen därpå blev den mest soliga och färgsprakande höstdag. Kära farmor, du kunde inte valt en bättre tid att dö. Nu finns allt stöd från naturen att släppa taget och möta det okända. Och nu finns det stöd för oss som saknar dig att vila och vara med döden och minnet av dig. Jag sörjer dig inte kära farmor. Snarare känner jag att jag påminns om allt gott du givit mig och alla fina stunder vi haft tillsammans. I de mest märkliga situationer kan ett specifikt minne dyka upp. Jag märker hur viktig du varit för mig i mitt liv. Jag känner av att mitt släktträd tappat en gren, en av de starka grenarna nära basen på trädet. När jag dricker en kopp kaffe minns jag alla gånger vi fikat och spelat kinaschack ihop. När jag sjunger för barnen minns jag de sånger du sjöng för mig. När jag åker till skolan minns jag hur du så gärna hade velat studera. Jag tänder ljus för dig och hedrar och firar ditt liv och allt du givit mig. Samtidigt, i min terapi denna vecka, insåg jag att genom din död kan jag nu lättare släppa mönster och beteenden som känns förlegade och inte tjänar mig. För det är klart att min generation behöver släppa vissa saker som din generation stod för. Som till exempel sättet att vara kvinna. Då menar jag sättet att offra sina drömmar för familj och man. Du pratade ofta om att du skulle ha velat studera och bli bibliotekarie och hur du velat spela piano men det fanns inte många chanser för detta. Du hade en enorm press på dig att leva upp till alla hemmafru ideal som fanns. Alltid städa och tvätta och sköta barn och matlagning, trädgård och bakning. Alltid flera sorters kakor på bordet och bullar och annat! Nu kändes du väldigt helhjärtad i din roll som bakande bullfarmor och det var ju toppen! Du trivdes med det och jag njöt av att alltid kunna gå hem till dig och få njuta av dina bakverk och vila i närvaron av din ålder och erfarenhet.

Jag har verkligen behövt dig i mitt liv farmor. Du har givit mig en enorm trygghet när livet känts tungt. Du har alltid funnits där att vila och bara vara hos. Men nu unnar jag dig att resa vidare. Jag unnar dig att påbörja nästa varv i din spiral. Kanske en helt ny spiral? Vem vet vart du tagit vägen! Det känns spännande! Och minnet av dig, all kärlek du givit och all den visdom du bar skall jag bära vidare med mig. Det bästa av dig skall jag så vidare som fröer i mina barn. Det blir fröer som handlar om omsorg om de små. Det blir fröer om vikten av traditioner. Det blir fröer om vila och närhet och om styrkan i familjeband.

Jag tror att vi där, mitt i förändringen, mellan liv och död eller kanske mellan död och liv alltid finner ett frö. Allt som dör har givit någon form av frö som kan växa och spridas vidare. Det kan handla om det som dör i naturen, en människas död, slutet på en relation, slutet på en studietid eller ett arbete. Inte alla fröer gror men tur är väl att de flesta växter, djur och människor producerar ett överflöd av fröer så att något av dem säkert tar form. Så kära vänner, ta vara på era fröer. Ta vara på denna årstid. Släpp taget om det gamla som inte längre tjänar er. Stå så nakna ni kan inför det nya. Se vad som blommat och givit frö detta år i era liv. Se vad era förfäder givit er för fröer att bära vidare på. Jag ser det som att alla fröer är gåvor från Gudinnan och bärare av liv. Och vi är hedrade som får chansen att hjälpa dem att gro och bli allt de är menade till att vara. Vi har samtidigt makten att välja att INTE låta vissa fröer slå rot och det är också viktigt att inse.  Just nu, se fröerna bara, håll dem i din varma famn. Känn dess potential. Vila sedan med dem och se det nya växa fram. I sinom tid.

Med ljus och värme (och lite höststorm)

Camilla

I höstens varma famn

Hej i färgglada höstens tid!

Jag sitter här inne i mitt mysiga varma hus och tittar ut på vinden som viner, löv som virvlar och några snöflingor som faller ned. Det är ju bara september ännu, skall Vinter Gudinnan komma redan nu? Jag inser att jag måste uppleva och på så sätt lära känna Gudinnan som hon är här i norra Sverige. Släppa mina gamla föreställningar och låta mig hållas av henne och ledas på det sätt hon visar. Vi känner inte varandra helt ännu. Moder Natur här uppe i norr och jag har inte vandrat en hel cykel tillsammans ännu, vi håller på att bygga upp vår relation, och det får ta sin tid. Detta är första gången som jag upplever hennes höst och det känns spännande!

Höstdagjämningen har just passerat. Då uppmärksammar vi balansen av ljus och mörker i naturen och balansen i våra egna liv enligt det hjul jag jobbar med. Balanspunkten mellan ljus och mörker har just passerat och nu lutar det över mer och mer åt det mörka hållet. Alla växter börjar sakta dra sin energi ner till rötterna i jorden och löven dinglar ned. Frukter faller, vi skördar och tar hand om grönsaker och skogens bär. Naturen är full av gåvor som ramlar ned mot marken, mot jorden. Därför firar vi Jordens element denna årstid med. Allt blir ett med Jorden till slut när livet har levts färdigt. Det känns tryggt. Att vi alla skall falla tillbaka till Moder Jord och bli hållna. Vila hos henne i tacksamhet över skörden vi fått ta emot under våra liv.

Jag gjorde en liten inre resa och tittade på vad jag kan behöva för att kunna vara helt och fullt i balans och i kontakt med jorden i min egen kropp. Jag fick bilder av hur det som med ljuset runt om mig är med ljuset inom mig. Ibland behöver jag gå inåt och jobba. Jag behöver gräva i de djupaste groparna inom mig. Vara i mörkret. Vända och vrida på allt därinne. Kanske hittar jag något som jag glömt att jag hade där? Kanske hittar jag en helt ny liten planta som gror, en ny ide´ eller en ny talang? Kanske rensar jag ut lite onödigt skräp, gamla minnen, gamla vanemönster som jag aldrig använder mig av nu? Tiden där nere i mina inre grottor är viktig men jag får inte stanna där för länge. Balansen är också viktig. De nya gåvor jag grävt fram vill också ut, likaså skräpet jag hittat. Varför det? Jo, är det inte så med oss människor att vi först blir oss själva  när vi får bekräftelse, blir älskade och sedda? Skapas vi inte endast i relation till varandra som människor? Jag tror i alla fall att det endast är i varandras bekräftelse vi kan växa och utvecklas. För att vi själva och våra nära relationer skall vara i balans behöver vi kanske också dela både det ljusa och mörka vi bär på. Annars känns det inte helt äkta! 

autumn berries

Just nu vill jag gå inåt och gräva och reda ut en massa gamla saker i  min historia, men inte ensam. Jag vill att någon ser mig i det jag gör, stöttar mig och bekräftar. Jag vill någon tar emot allt skräpet, allt det döda som tjänat mig någon gång men gjort sitt. Annars känner jag mig rädd att tappa just balansen. Jag känner mig rädd att fastna där i sorgeminnen och att inte komma vidare om jag skulle vara ensam i denna process. Jag har nu bestämt mig för att gå i terapi en tid. För att verkligen få tid att göra detta jobbet tillsammans med någon. Det känns så bra och jag tror att jag kommer att hamna mer i balans inom mig genom detta. Vissa saker kanske inte terapeuten ser eller tar emot dock och då går jag ut till ett träd eller till en skön gräsplätt utanför efteråt och ger det till Jorden. Jag säger ” Tack gamla mönster som har tjänat mig så väl. Nu behöver jag dig inte längre. Må du transformeras till något nytt av Moder Jord” Så ser jag det gamla rinna ner i marken genom mina fötter och så tackar jag Moder Jord för allt stöd. Det blir som en slags inre höststädning, en rensning. Så det passar mig perfekt att börja i terapi just nu, i höstens tid!

Men kära ni. Hösten är ju inte bara mörkret som kommer. Hösten är ju alla färgerna med. Och den friska vinden. Mys stunderna med tankarna och tekoppen i soffan. Film kvällarna med nära och kära. Sagostunderna med barnen under filten. Äppelmos och blåbärssylt. Skördemarknad och fest! Tiden som är nu kring höstdagjämningen är verkligen en salig blandning i god balans av både mörker och ljus, liv och död, stillhet och aktivitet.

Jag välkomnar dig Höstens Gudinna. Jordens Moder. Jag välkomnar alla dina bruna, gula, orangea och röda toner. Omslut mig så att jag vågar titta in i mörkret utan att känna mig ensam. Omslut mig så att jag kan låta nya små fröer gro.

Njut av hösten mina vänner! Hon är här för oss alla!

Kram Camilla

Vatten, Känslor, Öar och Jag

Hejsan underbara själar!

Här sitter jag i augustisolen och skriver till er alla. Det har varit en underbar sommar och snart kommer hösten igen och alla rutiner och all planering. Det känns bara skönt för jag har verkligen fått en stor dos av sommar. Under sommaren släpper jag ofta taget om rutiner. Jag blir avspänd och njuter. Jag badar och leker och vilar mer. Jag följer mer med i flödet som är inom mig och runt om. Jag bär inte den där riktningen och det där målet så tydligt alla gånger. Dagarna är inte så inrutade, jag är mer fri och lätt.

Under sommarmånaderna växer och frodas det mesta i naturen och i den här avspändheten som sommarvärmen bjuder in till så växer jag också. Jag hinner i kapp mig själv, jag hinner känna och tänka hela vägen. Jag hinner landa mer i mig själv på ett lättsamt och njutningsfullt vis. Jag  upplever också en stor enhet med naturen via min fysiska kropp under sommaren då jag inte behöver alla dessa kläder! Det är ju så härligt att gå barfota i gräset och känna kontakten med Moder Jord. Och så härligt att bli ett med vattnet i alla sjöar och hav jag badar i. Och underbart att plocka solvarma hallon och vinbär i trädgården och strö över frukostgröten.

Under högsommaren, mellan midsommar och Lammas (den första mogna sädens tid) firar vi Vattnet med alla dess gåvor i det årshjul jag följer. Jag förknippar kanske sol och värme mer med sommaren. Men utan regn så växer ju inget som vi sedan vill skörda. Ändå tänker jag nog just på den där vatten leken, och allt badande under sommaren hellre än regnet! Så ett tips från mig är att sända en liten bön till Vattnet varje gång du plumsar i. Säg några ord fina ord som världen behöver mer av och hoppa i med den intentionen. Vet att vattnet har en otrolig förmåga att ta in energier och föra dem framåt. Så en liten droppe med din intention blir snart ett stort hav! Ni har förmodligen hört talas om ” The messages of water” ,en fantastisk bok skriven av Masaru  Emoto om hur vattenkristallerna formar sig efter de energier som finns omkring dem. Skriver vi kärlek på en lapp och lägger under en vattenkaraff så blir det underbart vackra kristaller medan om vi skriver något hemskt så blir kristallerna inte alls vackra.

 

Jag älskar ju vatten och av de fyra elementen är det vattnet som jag har lättast för och känner mig mest hemma i. Jag skulle helst vilja bo på en ö i framtiden. Jag har spenderat mycket tid vid havet på Hawaii och i Skottland. Och jag har även döpt mina barn till Maui och Iona som ju är öar i havet. Jag är född i ett vattentecken, Kräftan, astrologiskt sett. Jag är otroligt känslig och älskar alla nyanser av blått! Så det passar mig så bra att dekorera mitt Gudinnealtare i blåa toner och fira min födelsedag i vattnets tid!

Hur ser då relationen till  vattnet ut för mig? Jo, för mig speglar vattnet mina känslor i första hand. Det känns som att hela mitt känsloliv är ett med vattnet. Känslor flödar hela tiden. Ibland med enorm kraft och i jättevågor och ibland som en porlande liten bäck. Ibland är det bara stilla med en skön tyngd som en blank sjö på kvällen. Ibland mer som en jämt flödande kraftig älv och i bland som rofyllt kluckande vågor mot strand.  Jag är en känslomänniska och låter ofta mina känslor och dess flöde leda mig i fram i livet. Det anses ofta som något negativt men jag tycker att det ofta är hälsosamt. Att stänga av och kapsla in känslor leder bara till stora skador och sjukdomar och ett mindre bevattnat och frodigt liv i mina ögon. Känslor tar oss nära varandra och oss själva. Och närhet är väsentligt för oss människor. Det är också magiskt att följa flödet i intuitionen och hamna på ställen man inte alls vet något om. Dessa resor gör jag ofta inåt, som oguidade meditationsresor då jag inte är lika äventyrlig i det yttre. Jag kan få de mest underbara budskap till mig på dessa färder. När jag reser har jag alltid med mig mitt kraftdjur, havssköldpaddan. Jag rider fram på hennes skal och når djupare och djupare in i mig själv.

Varje sommar i vattnets tid åker jag på ett läger med en en indian, Medicin Story och hans fru Ellika. Det vi gör en hel vecka är att jobba med våra känslor. Vi lär oss att lyssna på varandra och att våga uttrycka känslor. Alla känslor. Inte bara de som accepteras runt om oss som kanske glädje och kärlek. Utan också sorg och ilska och hela registret som vi bär med oss. Det är ett enormt kraftfullt arbete att våga vara i alla dessa känslor. Men oavsett vilken känsla vi varit fullt ut i under en session så landar vi ofta i ett lugn efteråt när känslan fått leva ut sin kraft, fått rida vågen ut! Det ligger stor visdom i detta tror jag. Om fler människor tillät sig att känna sina känslor på ett hälsosamt sätt kanske vi inte skulle ha så många deprimerade och sjuka människor idag. Det kanske skulle bli en mer fridfull och fredlig värld!

     

Så vatten och känslor är djupt förankrde för mig. Men vattnet har  så många fler gåvor och styrkor. Det fyller upp, ger näring och liv till allt växande. Det renar och svalkar och bär oss. Vattnet håller oss i 9 månader inne i livmodern. Vi är alla födda ur vattnet. Ja, en gång klev det första livet upp från havet och började frodas på land. Så vattnet känns verkligen som en urmoder för mig. Så djup, gammal och kraftfull. Vi människor består  alla av 70 procent vatten och kan inte överleva utan det. Vattnet är livsviktigt för allt som lever på jorden! En egenskap hos vatten som jag också förundras över är att det  alltid tar den lättaste vägen fram och det vet vart det skall. Neråt, djupare och djupare.  Och vattnet på jorden påverkas av månens dragningskraft. Så därmed är vi människor som är så fyllda med vatten också styrda av månen. Att jag kallar mig Camilla Måne har förstås med denna kontakt med månen att göra och hedrandet av känsloflödet inom mig.

Här i Umeå har jag en underbar älv att njuta av och rent vatten att dricka varje dag. Ett av de renaste dricksvattnen i landet faktiskt! Det är jag så glad och tacksam för!

Så kära vänner, låt er inspireras av vattnet. Utforska er relation till vattnet och alla dess krafter.  Och kära ni, kom ihåg att tacka för vattnet och kom ihåg att njuta av sommarens alla bad!

Många blöta pussar

Camilla Måne

Ljuvliga dofter av Passion!

Hej i denna underbart vackra försommar!

Sommaren har kommit till Umeå. Eller försommaren skall jag kanske säga. Varmaste Maj månad i Umeå på 153 år fick jag höra! Det gick så fort att jag inte har hunnit förstå riktigt ännu. Nyss gick jag i täckbyxor och klädde barnen i lager på lager på lager av kläder.  Nu springer de nakna i gräset och leker med vatten och vinterns mörker, stillhet och kyla känns så långt borta. Doften av syren och hägg ligger stark ute och nyss har ett riktigt sommarregn lämnat allting fuktigt och frodigt och ännu mer doftande. Ahhhhh. Andas in. Andas in livets sötma, livets goda. Allting växer så det knakar. Blommorna slår ut i rabatten, äppelträden står i blom, rabarbern med sin exotiska smak vill avnjutas med socker. Energin stiger upp , upp , upp ur jorden.  Solen vill aldrig gå ned och jag vill aldrig sova. Jag kan inte sluta titta ut i fönstret vid mitt altare varje kväll på  den varma rosa och oranga himlen. Det blir aldrig mörkt. Det här är ljusets och extasens tid! Så mycket energi i rörelse dag och natt!

njutning 1                 

Mitt altare är klätt i rosa. För att hedra passionen, skönheten, blommorna, kärleken och lusten. Njutande kvinnor av olika slag finns på altaret. Blommor som doftar. Freja. Rhiannon. Pele. Några av sexualitetens och sensualitetens olika Gudinnor. 

Kära vänner! Jag önskar er alla stunder i naturen att supa er helt fulla på denna starka energi. ” I denna ljuva sommar tid. Gå ut min själ och gläd dig vid, den stora Gudinnans gåvor”

Jag tror att det är nu vi laddar upp batterierna. Det är i denna tid av maximalt ljus som vi laddas för resten av året. Låt blommorna visa vägen. De finns till för att sprida njutning och skönhet.

” Se hur för dig och mig hon får så underbara håvor”

 Och du, vi är alla en del av denna enorma skönhet och kraft. Vi är alla blommor med olika dofter. Vi har alla en källa av lust och passion även om den i bland ligger väl gömd bakom vardagsbekymmer och stress. Jag vill uppmuntra dig till att passa på nu, i skjutsen som naturen ger, att ta kontakt med den. Det är ju så härligt och viktigt att kunna njuta!

Jag upplever att det är in njutningen som vi hyllar och tackar livet, naturen, Gudinnan  som bäst. Så vad njuter du av? Vad ger dig en sån där härlig kick ända in i själen? Är det en stilla stund i solen i gräset? En kopp kaffe och en god bok? En varm kram eller en busig lekstund med en vän? Vad är det som väcker din passion till liv? Är det musiken? Ljuset? Färgerna? Dofterna? Närheten till en annan eller till dig själv? Behöver du vila för att känna din passion? Eller behöver du sätta igång din energi med något väldigt aktivt och kreativt? Alla är vi unika blommor. Med olika behov och vi fungerar på olika sätt. Lär känna ditt.

                       

Jag känner i hela min kropp hur lusten väcks till liv just nu av naturens frodighet. Och personligen så har jag  behövt släppa taget om ett ganska stort bagage av hat mot min kropp för att kunna stå här och njuta i  kroppen idag. Jag har inte kunnat njuta sexuellt. Jag har inte kunnat se min fysiska varelse som vacker. Det har varit en lång och smärtsam resa. Både på egen hand och genom relationer som inte fungerat.  Men idag kan jag faktiskt slappna av så pass mycket i min kropp att jag njuter! Till och med i sällskap med min man. Nu vågar  jag (allt som oftast) stanna kvar i mig. I precis det som är och möta honom i det. När alla tårar runnit och rädslor känts tillsammans med min käraste så finner jag ofta lusten där bakom. Hela jag blir sedd och det som behöver släppas släpps. Ofta förvånar den mig när den kommer, den där lusten. Och nu vågar jag rida med dess vågor och öppna mig allt mer för den totala extasen. Jag känner fortfarande så många begränsningar och tabun kring  min sexualitet men jag går stadigt framåt. Varför skall något så underbart, starkt och vackert vara förbjudet, lite fult och opassande? Nej, det måste vara gamla tokiga normer som spelar sina spratt. Jag är en fri och vild kvinna. Det vet jag innerst inne.

Det lättaste sättet för mig att njuta kroppsligen är att dansa. Om jag kan så dansar jag varje morgon. Helt fritt för mig själv till musik som jag älskar. Jag får kontakt med hela min varelse och på så sätt med allt omkring mig. Gudinnan lyser stark när jag har kontakt med alltet. Det bli HELT. Det är så enkelt.

Men ibland behöver man ju inte utmana sig eller anstränga sig så mycket heller. Det finns så många små saker att njuta av. Nu skall jag till exempel äta rabarberpaj som jag gjort av rabarber från trädgården. Med tjock och fyllig vaniljkräm till. Detta medan jag tittar ut över blommorna och grönskan i trädgården. Jag har lite tid för mig själv just nu. Och för en hemmafru och mamma till två småttingar så är detta verkligen höjden av njutning. MMMMmmmm!!!!! Njut på kära vänner!

Tack Gudinnan!

Kram Camilla