Länken mellan död och liv

Hej i det ruggiga höst vädret!

Här sitter jag i soffan och myser med ullsockorna på. Ute regnar det och är riktigt kallt. Isregn känns det som, sådär kallt som vatten kan bli utan att förvandlas till snö. Förvandlas. Just det vill jag skriva lite om nu. Hösten är ju en enda stor förvandlingsprocess. Först blir alla träden helt lysande med färg och skogen full med bär. En slags sista fanfar för allt liv som vuxit under detta år. Sedan blir allt bara brunare och brunare och mer och mer grått. Till slut står alla träden nakna, alla löv och alla fröer har fallit till marken och börjat sjunka in i jorden. Och marken fryser snart till is och håller alla små fröer, med allt nytt liv inne i sig, stadigt i sin famn. Livet går in i vila och väntar på att snön skall lägga sig som ett skönt täcke över det.

                                       

 Nu har isregnet tagit ned de sista gula björklöven till marken här i Umeå. Det känns lite sorgligt och tungt på något vis. Jag får lust att göra som naturen självt. Dra min energi inåt, kura ihop mig  till en boll som djuren i sina iden. Eller kanske som ett frö som vilar i marken med all inneboende potential. Jag vill göra det varmt och gosigt för mig och sen bara släppa taget och sova. Sova länge. Drömma och visionera om det som skall växa sedan, allt jag vill skapa och göra. Just det, sedan. Inte nu utan sedan. När tiden är mogen då börjar det nya gro. Men innan dess skall jag vila i mörker och ovetskap. Jag skall släppa taget bara…ahhhhhhh…..och landa djupare i mig själv än någonsin förr. En nivå till av liv skall växa upp ur mig och då måste jag nå en nivå till av djup och insikt inuti för att det skall ske. Som ett träd så måste jag växa lite inombords, under jorden, i rötterna, för att kunna låta mina grenar ovan jord ta större plats och och leva ut! Mina drömmar börjar ta form i mitt djupaste inre, där i mörkret och det okända börjar det nya. Ett varv till i livets spiral skall påbörjas, ett helt nytt och okänt varv. Det gäller att vara öppen och avspänd och redo att ta emot.

             

En liten symbolisk död sker inom mig under senare delen av hösten, den tid som kallas Samhain i det hjulet jag har studerat. Det är tiden nu runt Halloween och Alla helgons dag. Det är helt naturligt att dessa högtider firas just denna årstid. Döden och förvandlingen är mycket påtaglig i naturen och då påminns vi även om döden bland oss människor. Vi påminns också om vår egen dödlighet som vi människor i den rika västvärlden ofta glömmer bort. Vi är avskärmade från döden och har helst så lite med den att göra som möjligt. De äldre lämnar vi i andras vård och begravningen låter vi ofta andra sköta också. Vi är väldigt rädda för döden, slutet och det okända många gånger. Vi är  rädda för det definitiva, att det blir slut på detta liv. Jag tror att vi också är rädda för alla känslor vi behöver möta när någon dör. Ja, det kan tyckas rått och hårt med döden många gånger och ändå är det det mest självklara som finns. Lika självklart som det är att födas är det att dö. Om vi levde närmare de äldre i vår närhet så skulle vi nog också känna hur befriande det kan vara att släppa taget och dö. Om vi sett dem bli mer stillaliggandes och mindre och mindre delaktiga i livet så unnar vi dem säkert en skön vila. Risken det innebär att ge sig hän till det okända känns kanske inte så stor när man ändå inte riktigt kan leva längre. Det kan ju bara bli bättre på något vis.

          

Min kära farmor somnade in denna höst. Den tjugonde oktober lämnade hon stillsamt detta liv. Det var en enkel och fridfull död. Hon var redo. Hon hade slutat äta sedan en tid tillbaka och blev mer och mer borta mentalt sett. Hon ville dö. Och hon gjorde inte motstånd i processen. Hennes dotter och dotterdotter satt vid sängen hos henne. I gryningen lämnade hon kroppen och dagen därpå blev den mest soliga och färgsprakande höstdag. Kära farmor, du kunde inte valt en bättre tid att dö. Nu finns allt stöd från naturen att släppa taget och möta det okända. Och nu finns det stöd för oss som saknar dig att vila och vara med döden och minnet av dig. Jag sörjer dig inte kära farmor. Snarare känner jag att jag påminns om allt gott du givit mig och alla fina stunder vi haft tillsammans. I de mest märkliga situationer kan ett specifikt minne dyka upp. Jag märker hur viktig du varit för mig i mitt liv. Jag känner av att mitt släktträd tappat en gren, en av de starka grenarna nära basen på trädet. När jag dricker en kopp kaffe minns jag alla gånger vi fikat och spelat kinaschack ihop. När jag sjunger för barnen minns jag de sånger du sjöng för mig. När jag åker till skolan minns jag hur du så gärna hade velat studera. Jag tänder ljus för dig och hedrar och firar ditt liv och allt du givit mig. Samtidigt, i min terapi denna vecka, insåg jag att genom din död kan jag nu lättare släppa mönster och beteenden som känns förlegade och inte tjänar mig. För det är klart att min generation behöver släppa vissa saker som din generation stod för. Som till exempel sättet att vara kvinna. Då menar jag sättet att offra sina drömmar för familj och man. Du pratade ofta om att du skulle ha velat studera och bli bibliotekarie och hur du velat spela piano men det fanns inte många chanser för detta. Du hade en enorm press på dig att leva upp till alla hemmafru ideal som fanns. Alltid städa och tvätta och sköta barn och matlagning, trädgård och bakning. Alltid flera sorters kakor på bordet och bullar och annat! Nu kändes du väldigt helhjärtad i din roll som bakande bullfarmor och det var ju toppen! Du trivdes med det och jag njöt av att alltid kunna gå hem till dig och få njuta av dina bakverk och vila i närvaron av din ålder och erfarenhet.

Jag har verkligen behövt dig i mitt liv farmor. Du har givit mig en enorm trygghet när livet känts tungt. Du har alltid funnits där att vila och bara vara hos. Men nu unnar jag dig att resa vidare. Jag unnar dig att påbörja nästa varv i din spiral. Kanske en helt ny spiral? Vem vet vart du tagit vägen! Det känns spännande! Och minnet av dig, all kärlek du givit och all den visdom du bar skall jag bära vidare med mig. Det bästa av dig skall jag så vidare som fröer i mina barn. Det blir fröer som handlar om omsorg om de små. Det blir fröer om vikten av traditioner. Det blir fröer om vila och närhet och om styrkan i familjeband.

Jag tror att vi där, mitt i förändringen, mellan liv och död eller kanske mellan död och liv alltid finner ett frö. Allt som dör har givit någon form av frö som kan växa och spridas vidare. Det kan handla om det som dör i naturen, en människas död, slutet på en relation, slutet på en studietid eller ett arbete. Inte alla fröer gror men tur är väl att de flesta växter, djur och människor producerar ett överflöd av fröer så att något av dem säkert tar form. Så kära vänner, ta vara på era fröer. Ta vara på denna årstid. Släpp taget om det gamla som inte längre tjänar er. Stå så nakna ni kan inför det nya. Se vad som blommat och givit frö detta år i era liv. Se vad era förfäder givit er för fröer att bära vidare på. Jag ser det som att alla fröer är gåvor från Gudinnan och bärare av liv. Och vi är hedrade som får chansen att hjälpa dem att gro och bli allt de är menade till att vara. Vi har samtidigt makten att välja att INTE låta vissa fröer slå rot och det är också viktigt att inse.  Just nu, se fröerna bara, håll dem i din varma famn. Känn dess potential. Vila sedan med dem och se det nya växa fram. I sinom tid.

Med ljus och värme (och lite höststorm)

Camilla

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>